Vi befinner oss nu i vecka 34 och förlossningen och ankomsten av bebisen närmar sig med alldeles för stora kliv.
Om tre veckor är bebisen färdig bakad och om förlossningen skulle starta så stoppar man den inte.
Vi har fortfarande lite saker att förbereda men det mesta är klart.
Nu börjar jag även räkna ner dagarna innan jag går på semester då jag tagit ut detta innan ankomsten av bebisen.
Barnen är förväntansfulla och väntar spänt in bebisens ankomst.
Tankarna inför förlossningen är blandade.
Ena dagen är jag super peppad och har ett tydligt mål på hur jag önskar att förlossningen och slutskedet ska ske.
För att nästa dag få panik och bli rädd för allt som kan gå fel. Alla dessa hormoner, haha.
Det blir tredje gången jag går igenom detta och jag har två fina, men ganska långa förlossningar i bagaget.
Jag hoppas på att värkarna ska komma igång hemma och att jag ska kunna ta dessa så länge det går hemma.
Samtidigt är jag mer beredd än tidigare graviditeter på att bebisen kan komma tidigare än beräknad då jag haft mycket sammandragningar under denna graviditet vilket jag inte hade med dom andra två.
Detta är dock min tredje graviditet under sex år och denna gång har det varit två barn och heltidsjobb inblandat vilket också påverkat belastningen och stressen av kroppen, så jag är även inställd på att vi kanske går över tiden.
Eftersom detta mest troligt blir min sista graviditet och förlossning hoppas jag såklart att jag kan föda vaginalt även denna gång och att det inte ska bli några komplikationer varken för mig eller bebisen.
Samtidigt är jag mer medveten om riskerna och med två barn hemma blir jag mer rädd för alla saker som kan gå fel då man aldrig kan veta hur en förlossning slutar trots flera lyckade förlossningar sedan innan.
I fredags kväll var en sådan dag.
En otroligt dålig dag, jobb till 18,00 och helt slut efter en lång vecka. Många tankar som började snurra som slutade i gråt och en rädsla över att lämna tre barn kvar ensamma utan sin mamma..
Ni tycker säkert att jag är barnslig som tänker så här men tyvärr är det en sanning som kan hända och som har hänt. En känsla som man inte ska slå undan utan ta på allvar men inte låta ta överhand.
Idag känns det mycket bättre men jag är samtidigt stolt över att jag kan prata om detta för dessa känslor kan komma att komma under förlossningen och då är det viktigt att kunna förmedla detta så barnmorskorna kan lugna en.
Det börjar även bli dags att packa BB väskan och det är lika spännande varje gång!
Jag tycker om att packa den i god tid då jag inte vill behöva stressa och fundera på om jag fått med mig allt när det väl drar igång.
Bättre att förbereda i god tid än att behöva stressa i slutet.
