I natt gick vattnet igen, för andra gången. Men jag visste inte om det själv utan det var Kujtim som berättade det för mig. Vi var inne på en matbutik och handlade när han berättade för mig att mitt vatten hade gått. Självklart var detta en dröm…
Detta är andra gången jag drömmer att vattnet går! Kanske har det med att göra att jag dagligen tänker att ”det skulle inte förvåna mig om vattnet gick nu” när jag befinner mig i vissa situationer. Eftersom att jag inte hade några förvärkar överhuvudtaget med Arian vet jag att vattnet kan gå när man minst anar det! För så var det med Arian. Från ingenstans gick vattnet och dagen efter föddes han.
På söndag, om två dagar, går vi in i vecka 38 det innebär att det bara är en vecka kvar tills den veckan jag födde Arian, i vecka 39 (38+3). Tänk att jag kan föda om en vecka men lika gärna fortfarande vara gravid om en månad!
Denna gång är jag betydligt spändare på det som komma skall eftersom jag vet vad som väntar. Jag är inte rädd för själva förlossningen, tvärtom, den ser jag framemot! Anledningen till att jag är spändare denna gång är för att jag vet hur mycket kärlek som svämmar över när barnet är fött, hur man glömmer all smärta man haft på en gång och hur mycket man älskar denna lilla bebis som man bara träffat i några sekunder! Det är jag nervös över…
Jag vet hur det är dom första dagarna, hur mycket man älskar bebisen direkt och kan ligga och kolla på bebisen hur länge som helst. Det jag dock inte vet är hur första mötet med Arian ska gå, hur han ska reagera på bebisen och en ny familjemedlem. Det ser jag framemot och jag hoppas att allting kommer gå bra!
