Om cirka två månader blir jag tvåbarnsmamma, till en underbar pojke och en söt liten flicka. Tankarna inför det är många, men jag känner mig så redo som man kan bli.
Jag vet att det kommer bli dubbelt av allting, byta blöja, mata, leka, klä på/av, bada osv…
När jag plussade i vintras fick jag först lite panik, hur ska jag klara av att ta hand om två små? Hur ska detta gå? Men det är vanligt att drabbas utav dessa känslor och jag har haft gott om tid på att förbereda mig. Nu känner jag mig mer än redo!
Eftersom jag inte har någon erfarenhet inför att bli tvåbarnsmamma kan jag inte förutse hur det kommer vara men jag tror inte det kommer bli en lika stor omställning som att gå fram noll till ett barn. Jag är redan inne i detta kring blöjbyten, tidiga morgonar, inte mycket egentid osv. Det var jag inte när jag väntade första barnet.
Det jag är mest spänd på är inte hur jag ska få vardagen att gå ihop, för det vet jag kommer automatiskt, utan på hur Arian kommer reagera på den nya familjemedlemmen. Jag tror, och hoppas, att han kommer att acceptera henne och vara snäll mot henne men självklart har han även rätt till att bli arg. Helt plötsligt kommer det in en ny liten filur som tar upp mammas tid, så han har all rätt till dessa känslor.
Arian har alltid varit väldigt nyfiken på små bebisar när vi haft besök och behandlat dom väl. Dock är han fortfarande liten och kan vara lite hårdhänt men det är fullt normalt. Men det viktigaste av allt är att han ska känna sig som en i det nya teamet och inte känna sig ensam och lämnad. Det ska jag göra allt för att han inte ska uppleva!
Ni som är flerbarnsföräldrar, hur fungerade omställningen från ett barn till två och hur reagerade det större barnet på den nya familjemedlemmen?
Det var helt klart jobbigare att gå från ett barn till två. Oavsett om man redan är van vid tidiga mornar etc så spelar det ingen roll, att bara ha en är ”lätt”. Nu har jag haft turen att få två otroligt lugna och snälla barn, men ibland är det riktigt tufft att tillmötesgå båda två och dreas helt olika behov för att båda ska vara nöjda på samma gång. Det är många gånger man känner sig otillräcklig, om båda skriker, vem tar jag först? Niilo var hungrig och Elina hade bajsat, det kändes som om att det inte spelade någon roll i vilken ordning jag gjorde det för båda var rätt och fel på sitt sätt. Bara att komma ut för att leka med Elina är ett helt projekt i sig. Alla rutiner faller så småningom på plats men låt det ta sin tid. Det tog definitivt längre tid att anpassa sig till tvåbarns livet än att bli förälder för första gången. Det är modersinstinkter och det kommer självmant. Det är ju så svårt att jämföra med andra också, alla barn är olika! <3