Vi bilade som sagt ner hela vägen till Kosovo, cirka 3000 km, två hela dagars långkörning.
Om jag ska vara ärlig så tyckte jag det inte var någon bra idé till att börja med. Att köra över 3000 km med två barn på 1 år och 2 år i värmen.
Arian var jag inte ett dugg orolig för, han älskar att åka bil och dom stunderna han skulle vara rastlös så skulle iPaden finnas för att underhålla honom några mil. Det var snarare Amina jag var orolig för.
Eftersom hon fortfarande är väldigt liten och inte alls åkt långa sträckor i närheten av vad vi skulle göra var jag rädd för hur hon skulle reagera.
Men det gick jätte bra!
Både Amina och Arian skötte sig exemplariskt och vi behövde inte stanna i ”onödan” för att något barn inte ville sitta ner utan vi stannade bara för att byta blöja och äta lite mat.
Mellan Danmark till Tyskland åkte vi också en färja på 45 minuter där barnen fick springa av sig lite grann.
Resten av bilresan försökte vi underhålla oss så bra som det bara gick med hjälp av leksaker och iPaden.
Och några tupplurar då och då…
På vägen ner stannade vi också hos Kujtims farbror i Mûnchen, Tyskland. Vi stannade även över en dag för att få vila lite extra och för att det inte skulle bli så jobbigt för barnen att behöva åka så långt.
Även lite bus i parken vid stranden för att leka av den allra värsta energin