Dagen började precis som vanligt den 18 juli. Varken mer eller mindre känningar än vanligt och jag var så inställd på en igångsättning eller så var det ett sätt att faktiskt förtränga att bebisen kunde komma av sig själv och smärtan som det för med sig.
Jag följde med barnen ut för att leka på dagen och Arian spelade fotboll.
Vi gick in för att äta mat i vanlig ordning och allting var precis som vanligt.
Kring 17- tiden började jag känna mig lite konstig, det var en annorlunda känsla som inte alls hade några tecken på att förlossningen var påväg att starta utan mer en konstig magkänsla som sa till mig att stanna inne medan barnen skulle ut och leka.
Strax innan 18- tiden fick jag två konstiga sammandragningar som jag tidigare inte haft. Dom kändes inte men man såg på hela magen att det var en sammandragning. Jag minns att jag tyckte dom var ”konstiga” och medan jag skulle hjälpa Amina på toaletten så gick mitt vatten. Inga frågetecken, helt klart en vattenavgång som sipprade ner för benet.
Jag ringde in till förlossningen eftersom att bebisen än inte var fixerad och vi kom överens om att jag skulle ringa in igen kring 20- tiden för vidare bedömning och planering.
Under tiden packade jag det sista till BB väskan och fick panik. Började gråta av rädsla inför smärtan som väntade.
Under denna graviditet har jag varit otroligt rädd för att föda, både smärtan men även oron över att någonting ska hända mig.
Detta beror nog mycket på att vi har två barn sen innan och rädslan att det skulle hända mig någonting var starkare denna gång än dom två tidigare förlossningarna.
En känsla att ta på allvar men som visade sig vara helt i onödan.
Sammandragningarna började tillta men var hanterbara.
Ringde in till förlossningen vid 20- tiden och vi kom överens om att vi skulle komma in på en kontroll.
Vi åkte in till sjukhuset för kontroll och vi gjorde CTG mätningar som visade sammandragningar var 5-6 min som var hanterbara.
Vi diskuterade lite och vid 01- tiden valde vi att åka hem och invänta på att värkarna skulle tillta.
På vägen hem märker jag att sammandragningarna blir starkare och mer intensiva och jag ångrar lite valet att åka hem men jag säger ingenting till min man.
Vi åker hem och lägger oss. Mellan 02-04 är värkarna täta och jag kan inte riktigt sova.
Mellan 04-06 får jag mer sömn och vaknar inte av värkarna.
Runt åtta, halv 9 tiden vaknar vi och jag känner hur värkarna tilltar och nu börjar göra ont.
Jag börjar klocka värkarna som ett bevis på att dom faktiskt kommer då jag inte vill bli nekad inskrivning.
Kring 09- tiden ringer jag in till förlossningen, då med cirka 3 minuters mellanrum av värkarna och vi blir erbjudna en tid på specialist mödravården klockan 10,30.
Jag försöker äta och känner hur jag börjar må illa. Jag lyckas få i mig en klunk te innan jag ber min man hämta bilen.
Nu bryr jag mig inte om 10,30- tiden utan det är dags att börja åka in.
Strax innan 10,30 anländer vi till Södertälje sjukhus.
Mannen släpper av mig vid entrén och parkerar bilen. Under tiden tar jag några värkar och massor av vänliga människor frågar om jag behöver hjälp.
Helt fantastiskt hur människor i ens omgivning faktiskt bryr sig.
Vi kommer in på spec MVC och dom kopplar på ett ctg.
Dom märker att mina värkar är starka och kommer ofta och en barnmorska kommer in för att undersöka mig.
När vi kom in trodde jag dom skulle säga 2-3 cm öppen så när hon meddelar att jag är 6-7 cm öppen får jag en liten chock. Jag trodde aldrig att jag hade lyckats så bra i värkarbetet hemma!
Samtidigt som en värk kommer tar barnmorskan hål på hinnan och vattnet börjar forsa ut denna gång.
I samband med detta blir värkarna dubbelt så starka och jag skriker av smärtan.
Dom ringer till förlossningen för inskrivning samtidigt som dom skjutsar upp mig på britsen till förlossningen.
Bebisen hade bajsat i vattnet vilket tyder på att hon varit lite stressad så dom håller extra kontroll på att bebisen mår bra.
11,03 skrivs vi in och jag får i samband med detta lustgas.
Kring 11,30 får jag epidural och någonstans här kan jag börja kontrollera värkarna som kommer tillsammans med lustgasen.
12,55 börjar jag känna ett tryck neråt, det känns precis som om man behöver gå på toa för att bajsa men i detta fall är det krystvärkarna som kommer.
15 minuter senare, 13:10, födds vår fina flicka, 4444 g och 51 cm lång.
Det är svårt att beskriva känslan man känner när barnet kommer ut. En lättnad, kärleken när man för allra första gången får se barnet som bott i ens mage i 9 månader.
Helt plötsligt känns det så overkligt att hon verkligen har legat i magen och det känns som om hon alltid funnit med oss på utsidan.
Första mötet mellan mamman och sitt barn är oslagbart och ingen känsla eller framgång i livet kan jämföras med detta!
Den berömda brickan. Inga mackor har någonsin smakat så gott!
Första mötet mellan syskonen skedde senare på kvällen.
Dom var så lugna och fina och man kunde verkligen se i deras ögon hur spända och glada dom var över att deras syster nu äntligen var här!
Arian klappar bebisen så snällt och vill mer än gärna hålla henne när hon är vaken.
Amina går runt och sjunger ”Jag älskar dig min bebis, mer än vad du förstår..”
Dom är så fina mot henne och jag är så glad att dom inte känner en avundsjuka till henne. Vi försöker att ge dom precis lika mycket uppmärksamhet som innan och dom är alltid med på blöjbyten och var så snälla och hjälpte till när bebisen skulle bada för första gången.
Dagen efter, kring 17- tiden, så åkte vi hem till familjen.
En speciell känsla att komma hem med sitt barn för allra första gången.
Vi vill också rikta ett stort tack till alla som peppat oss inför förlossningen och ett stort tack för alla grattis hälsningar sen vår fina tjej kom till världen! <3
